Foto Hugin i Vänern 1992 - Fotograf Rolf Karlsson

Patrullbåt typ Hugin

Patrullbåt typ Hugin byggdes i Norge av två olika varv; Bergens Mekaniske Verksted (11 st) och Westermoen Hydrofoil (5 st) 1978-1982. Som föregångare hade det 1972 byggts ett försöksfartyg (HMS Jägaren P151) för att agera som arbetsmodell för de 16 st. patrullbåtarna. Som inspirationskälla hade man de båda fartygstyperna Storm och Snögg. När HMS Hugin levererades till Marinen 1978, fick det som första fartyg bära beteckningen P151. och därmed ändrades Jägarens beteckning till P150.

Patrullbåt typ Hugin var 36 m lång, 6,3 m bred och hade ett djupgående på 1,7 m. Vikten blev till slut bantad ner till under 150 ton, vilket var mycket bra gjort, då beväpningen var mycket tyngre än de norska förebilderna. Fartygen drevs fram med två renoverade 20-cylindriga MTU-dieselmotorer från Plejad-klassen (MB 518C; byggdes om till D-version), med tillägg av två turboaggregat, vilket gjorde att fartygen kunde uppnå 39 knop som max-hastighet (30 knop vid kontinuerlig drift). Dessa motorer hade ett utmärkt kg/hk-förhållande, och genom detta val sparade man in både vikt och kostnad så att budgetmålet kunde hållas.

Fartygen var beväpnade med olika kombinationer av vapen (Robot 12 Pingvin Mk2, minor, sjunkbomber och ELMA antiubåtsgranater). För bekämpning av sjö/luftmål fanns en Bofors 57mm APJ7101 placerad på backen omedelbart framför brygghuset. För eldledning användes det av Philips Elektronikindustrier utvecklade ArtE 726. Detta bestod av en kombination en spaningsradar (PS 726), en målföljningsradar (PE 727) och en TV/IR-kamera. En navigationsradar av mer kommersiellt snitt (PN 610) kunde kopplas in mot eldledningen för att dölja sin marina signatur.
För upptäckt och målföljning av undervattensfarkoster utrustades Ptrb Hugin-klassen med en skrovfast hydrofon typ Simrad SQ 3D/SF. Den var egentligen en sonar för fiske, men något anpassad för detta syfte. En PQ-858 gjorde att man kunde anvisa eldledningen i vilken bäring en fienderadar arbetade, och klassificering av typ kunde göras mot ett i förväg inscannat bibliotek av olika radarsändare.

Denna kombination var unik, då patrullbåtarna kunde sättas in i varje tänkt hot-scenario mot svenska vatten. Datakommunikation mellan fartygen i förbandet, andra fartyg, flyg och helikoptrar gjorde att radar kunde slås av. Därmed kunde ett förband ligga tysta i havsbandet, och snabbt kunna angripa t.ex. en landstigningsflotta.

Fartyget byggdes med skrovet i stål, och överbyggnaden i en glasfiber/sandwich/glasfiber-konstruktion.
Besättningen skulle kunna bo och verka ombord i flera dygn. Antalet besättningsmän var 20 (8 befäl, 12 värnpliktiga). Befälen sov i överbyggnaden/aktra inredningen (1.O hade egen hytt bredvid SLC), medan de värnpliktiga sov i förskeppet. Fartygets form gjorde att angreppssträckan mot en tänkt fiende kunde göras kort, väl gömd i vikar och skärgård.

Fartygen i Huginklassen var:

HMS Hugin (P151)
HMS Munin (P152)
HMS Magne (P153)
HMS Mode (P154)
HMS Vale (P155)
HMS Vidar (P156)
HMS Mjölner (P157)
HMS Mysing (P158)
HMS Kaparen (P159)*
HMS Väktaren (P160)*
HMS Snapphanen (P161)*
HMS Spejaren (P162)*
HMS Styrbjörn (P163)*
HMS Starkodder (P164)*
HMS Tordön (P165)*
HMS Tirfing (P166)*

(*=utgjorde senare Kaparen-klassen)